Den 30 oktober var det så dags igen, nästan exakt två år efter min första, att genomföra ännu en Ironman. Även denna gång bar flyget av mot Spanien, men nu mot den lilla staden Calella utanför Barcelona och ett av världens största Ironman-lopp. Men först – uppladdningen…!


Uppladdningen

Att det är hundra saker som (helst) ska fungera perfekt inför en Ironman tror jag de flesta förstår. Förutom att cyklar, löparskor och badmössor ska leverera på tävlingsdagen ska så klart kroppen vara lagom nedtränad några dagar inför loppet för att sedan vara återhämtad och ‘formtoppad’ på den stora dagen. Det är så klart sällan allting går precis som tänkt och denna gång var inget undantag, trots att jag hade planerat allt in i minsta detalj.

Mina utmaningar den här gången var min kroniska mag- och tarmsjukdomen Crohn’s som ibland gör livet mer eller mindre surt för mig. Ett tufft skov i slutet av sommaren som gjorde att min fina form som kändes på gång under loppet i Jönköping inte riktigt fick ‘blomma ut’ som jag hoppades på. Det har dock gått rätt bra att träna sett till helheten även om de allra tuffaste och längsta passen varit svåra att genomföra.

Jag har på många sätt haft ett fantastiskt halvår då jag varit föräldraledig med min son Hugo med allt vad det innebär. Och när kalendern väl slog om till september började han på förskolan och jag började arbeta igen. Som väntat blev Hugo sjuk mer eller mindre omgående – och sen blev jag sjuk ett par dagar efter det. Efter nån vecka mådde jag bättre och kunde få till en riktigt bra träningsvecka innan jag blev riktigt riktigt förkyld IGEN. Nu bara två veckor kvar till loppet – den viktiga perioden då jag tänkt få in de sista nyckelpassen och sedan låta kroppen återhämta sig med lugnare pass. Dagarna gick men hosta, halsont och förkylning blev inte bättre. En vecka helt utan träning, men förkylningen fortsatte hänga i…

Så kom till slut tävlingsveckan och resan jag väntat på i två år stod nu för dörren; vare sig jag ville eller inte. Min planerade andra Ironman var bara dagar bort och nu såg allt ut att gå helt åt skogen på grund av en ‘man cold’… Onsdag, dagen innan vi åkte till Barcelona, cyklade jag superlugnt i 45 minuter. På torsdagsmorgonen simmade jag en halvtimme innan vi åkte till flyget men det blev inte mer än så; drygt en timmes aktivitet på nästan två veckor och fortfarande halsont och hosta när vi åkte till flygplatsen. Skit!

Det positiva:
+ Eftersom jag inte kunde träna hade jag god tid på mig att ha materialet i topp
+ Jag oroade mig bara för att hinna bli frisk och blev aldrig riktigt nervös inför själva loppet


Resan

 
Jag åkte inte till Barcelona själv. Med på resan var min sambo Moa, min vän och klubbkamrat Mikael Kjellander som själv också skulle köra loppet, Mickes sambo Lina samt våra vänner Stefan och Maria. Dessutom kom min syster Elin en dag efter oss lagom för att hinna se loppet. Jättekul att resa med dessa härliga människor som dessutom är världens bästa Ironman-supporters!

Micke är en erfaren triatlet och flerfaldig Ironman vid det här laget; det här loppet skulle bli hans femte Ironman! Det känns alltid tryggt att vara två så man inte missar något och dessutom har vi det roligt (tycker i alla fall jag) samt avlastar våra kära sambos genom att få utlopp för en näst intill outtömlig mängd triathlonprat! :)

Registreringen och preracemöte – check! Cykeln ihopbyggd, provkörd och incheckad – check! Nu återstod en god natt sömns (fortfarande med hosta) och full fokus på morgondagen och det stora loppet. Målet var att slå min förra tid på 12 timmar och 50 minuter.


Simningen

På morgonen gick vi tillsammans den dryga kilometern bort till starten på den vackra stranden i Calella. Att detta är ett av världens största Ironman-lopp sett till deltagarantal råder det ingen tvekan om. Stranden var fylld av triatleter från världens alla hörn och Medelhavet glänste vackert medan solen gick upp till tonerna av AC/DC i arrangörernas högtalarna. Jag gick ner i vattnet och provsimmade ett par hundra meter i sista sekund innan de stängde uppvärmningen i vattnet.

De senaste veckorna hade jag medvetet valt att lägga mindre av min träningstid på simningen till förmån för de andra två delarna och därför var planen att göra en stabil men inte ”all-out” simning. Jag ställde mig i 1:20-fållan vid självseedningen (min senaste IM simmade jag på 1:14).

 

Här stod jag nu i det närmsta apatisk och stirrade rakt fram i vändan på starten. Det hinner hända mycket på ett år eller två och nu stod jag äntligen här. Tankarna far fram och tillbaka. ‘Har jag glömt något i växlingspåsarna?’, ‘Fyllde jag ordentligt med luft i däcken?’ och den kanske mest återkommande frågeställningen; ‘Är jag verkligen redo för det här?’.

 

Väl i vattnet försvinner de flesta av tankarna direkt. Så även nervositeten. Nu handlar det bara om att hålla riktningen, veva på med armarna och försöka få in så lite saltvatten i munnen som möjligt. Efter första svängen hamnade jag långt ut och fick rätta till riktningen lite. Ingen skada skedd, men det blev några meter extra! Och vilken otrolig känsla att simma i det kristallklara Medelhavet! Den här gången kunde jag njuta mer än sist!

Vi hade lätt motström första halvan innan vändningen men vågorna var små. Efter vändningen tilltog dock vågorna och även om vi nu simmade i lätt medström började vågorna (och kanske ansträngningen) ta ut sin rätt i takt med att de blev högre och högre. Det resulterade i samma tempo under båda halvorna av simningen. De som startade efter mig hade det troligtvis ännu tuffare med vågor redan från start!

Jag kom upp ut vattnet på 1:21:54 vilket var nästan precis som förväntat. Ett par minuter för långsamt jag joggade in i det stora växlingstältet och satte på mig cykelutrustningen för att sedan jogga ut på den kostgräsplan som utgjorde växlingsområdet.

Jag behövde besöka en toalett och tog därför riktning mot en sådan innan jag hade en cykel att släpa på. En arg funktionär viftade dock bort mig och menade att jag sprang åt fel åt. Jag förklarade att jag behövde komma till toaletten men det gick inte för sig så jag fick vända om och ta mig till cykeln.

Efter att jag plockar upp cykeln tänkte jag nu ta mig till toaletten men då var de instängda innanför staket utan några ingångar! Jag fick ställa cykeln precis vid utgången från växlingen och ta mig in i ändan på staketet. Så krångligt – för alla inblandade! Lätt irriterad kom jag till slut ut på cykelbanan efter en riktigt långsam växling på totalt 9 minuter och 49 sekunder.

Det positiva:
+ Gick ungefär som planerat!
+ Inte påtagligt utmattad, laddad för cykeln!


Cyklingen

De första och sista 3 km av cykelbanan var tekniska och långsamma bitar inne i Calella innan vi kom ut på de fina landsvägarna. Här kunde jag hämta andan lite och samla tankarna inför de kommande 18 milen. Banan var en 2,5-varvsbana med fin asfalt, få tekniska bitar och en bansträckning som gick längst med havet hela vägen. Målet var att hålla ungefär 30km/h och när jag väl kommit ut ur staden påbörjades arbetet.

På grund av valet i Katalonien var loppet dels flyttat till lördagen men även bansträckningen för cykeln var ändrad. Det innebar i praktiken att det var trångt – ibland riktigt trångt! Jag försökte hålla så mycket avstånd som det gick men jag såg flera ”superklungor” där ett 20-tal snabba cyklister låg tätt tätt ihop och tryckte på. Det påverkar dock inte mitt lopp och min prestation men det vore en lögn att påstå att alla hade lika förutsättningar den här dagen.

Första sträckan innebar lätt motvind men kroppen kändes bra och jag tryckte på lagom. Helt enligt planen med 30km/h+. Efter 4 mil höll jag precis 31 km/h i snitt och någonstans här kom första vändpunkten på banan och jag vände tillbaka mot Calella igen. En lätt motvind blev nu en lätt medvind och jag kände den tacksamma lilla knuffen i ryggen och njöt av möjligheten att få köra en Ironman igen! På tillbaka vägen höll jag drygt 32 km/h inklusive ännu ett toalettbesök. Skönt att känna att jag hade lite marginal med tanke på att min opererade mage kanske kommer kräva några extra toabesök under dagen.

Efter detta fortsätter cyklingen på ungefär samma sätt. Varje minut tilltar vinden lite mer och varje minut blir benen lite tröttare medan jag lägger meter efter meter bakom mig. Vid tre tillfällen möter jag Micke; som vanligt med blicken fäst framåt, bra tryck i benen och totalt fokus. Han såg mig bara vid ett av tillfällena – jag borde kanske fokusera mer på loppet än omgivning… :)

Farten avtar lite grann mot slutet men när jag kommit tillbaka till Calella och hoppat av cykeln vid växlingen visar klockan en snittfart på 30,5 km/h (eller 30,8 km/h effektiv fart om man räknar bort stopp). Tiden visar 5 timmar och 51 minuter. Några minuter till godo till de 6 timmar som var målet.

Andra växlingen går dubbelt så fort som den första (men fortfarande inte fort…). Jag märker nu att jag är rejält slut i benen och jag har krampkänningar både i vaderna, framsida lår och baksida lår. Typiskt! Jag trodde jag sparat lite på benen genom att inte köra för fullt på cykeln men jag är helt enkelt inte bättre tränad än så här. Det är bara att gilla läget!

Det positiva:
+ Gick som planerat!
+ Mer än hälften avklarat – och jag står (typ) fortfarande på benen!


Löpningen

Löpningen bestod av en 3-varvsbana men innan det första varvet påbörjades var det 1 km löpning till vändpunkten vid målområdet. Här stod mina fantastiska supporters och gav oumbärlig energi i form av glada tillrop och busvisslingar!

Det kändes redan tungt i benen och när jag såg kilometermarkeringen för ‘1 km’ ihop med markeringen för ’42 km’ känns det ganska tungt även för psyket. Bara att bita ihop, röra på benen och tänka positiva tankar! Jag fyllde på med så mycket energi det gick i varje vätskedepå, oftast en skvätt Cola som går lätt att få ner när jag tröttnat på sportdryck efter att ha druckit det i 6 timmar på cykeln… Jag gick kort genom vätskedepåerna men försökte sedan hålla mig joggande hela tiden: ”framåt framåt framåt, stanna inte!”.

Efter knappt en mil vid första vändpunkten ser jag en bekant löpare möta mig på andra sidan vägen och efter några minuter hör jag Mickes röst när han kommer löpandes bakom mig. Vi byter några uppmuntrande ord och önskar varandra lycka till. Han är på sitt sista varv och har bara ett par kilometer kvar till målgången och ett nytt personbästa! Det såg ut som att han kunde springa hela dagen men egentligen var han troligtvis helt slut – precis som sig bör på slutet av en Ironman. Att se honom gav lite ny energi för att orka kämpa vidare!

Det började regna och solen började gå ner. Till slut passerade jag halva löpningen och Km-markeringen ’21 km’. Många hade redan gått i mål och vid partierna längst bort från målgången vid den bortre vändpunkten var det nästan helt tomt på publik och knappt någon belysning. Bara ett skara sammanbitna atleter som tysta tog sig framåt längst den blöta asfalten. Jag hade gjort halv-maran på ungefär 2 timmar och 15 minuter – inte direkt någon toppenfart, men ändå.

Nu började smärtan i benen bli outhärdlig. Jag stannade flera gången och försökte strechta ut musklerna lite men det högg till direkt så fort jag rörde benen minsta lilla ur det rörelsemönster som krävdes för att jogga. Nu börjar den allra tyngsta biten av en Ironman (i alla fall för mig) när det börjar göra riktigt ont och fortfarande är så pass långt att det är svårt att motivera sig själv. Nu gäller det att hålla tankarna i schack och fortsätta fylla på med energi. Nu är det den berömda ‘The Ironman Shuffle’ oundviklig – alltså jogga/gå/jogga/gå/jogga/gå…

Jag varvar vändpunkten vid målområdet en tredje gång för att påbörja sista varvet och mina supporters, nu även Micke, ropar och hejar som aldrig förr! ”Nu kan jag inte stanna – nu är det bara att köra på sista varvet” hinner jag tänka innan det hugger till rejält i högerbenet ett par hundra meter senare. Jag kan knappt stå upp och måste ta stöd mot en stolpe för att försöka få bort krampen. En åskådare frågar ”Are you alright?” och jag nickar medan jag fortsätter framåt. Det kan inte ha sett vackert ut!

Vid det här laget brydde jag mig inte längre om några tider och ibland var det värre tankar än så som slog mig. Men så ser jag där borta den magiska bortre vändpunkten och jag kommer på bättre tankar. ”Nu är det SISTA gången jag springer här och snart är jag i mål på min ANDRA Ironman” – det är inte illa! Jag tittar på klockan och räknar lite snabbt i huvudet och kommer fram till att vid det här tempot är det på gränsen att jag slår min förra tid. Men om jag lyckas hålla mig joggandes hela vägen till målet kommer det att gå vägen! Sagt och gjort.

Det är en otrolig känsla att nu ha genomfört 95% av loppet och veta att jag KOMMER klara det och jag KOMMER dessutom slå min förra tid, även om det bara blir med ett par minuter. Jag börjar njuta igen, smärta är som bortblåst (nåja…) och när jag har några hundra meter kvar till målet ser jag ljuspelarna från målgången och hör introt till Queens ‘We will rock you’. Jag blir nästan lite tagen av stunden, slår en blick på klockan, ser tiden 12:42 och bestämmer mig för att unna mig att promenera några meter.

Jag tar in stunden, blickar ut över den mörka stranden, drar upp dragkedjan på dräkten, rättar till nummerlappen och tar ett par djupa andetag innan jag börjar jogga igen.

Den sista vänstersvängen in på målrakan är det omöjligt att inte vråla av lycka! Det må låta klyschigt; men har man inte upplevt det går det inte att beskriva. Så jag försöker inte ens beskriva det.

Jag går i mål på 12 timmar och 44 minuter; 6 minuter snabbare än min första Ironman för två år sedan. Jag kan knappt stå upp men nu är det gjort – jag är en dubbel Ironman! Trots sjukdom och motgång. Och kanske är det just våra motgångarna längst vägen som gör, de ibland orealistiska målen, ännu mer spektakulära när vi väl uppnår dom…

Det positiva:
+ Jag är en IRONMAN – igen!


Bonus: Breakfast for champions

 

Kategorier: Triathlon

Relaterade inlägg

Triathlon

Race report: Ironman 70.3 Jönköping

Efter nästan två år av tävlingsuppehåll var det i helgen dags igen! Två år kantrade av livets goda med allt vad det innebär att bli förälder men också de baksidor föräldraskapet för med sig i Läs mer…

Triathlon

Ny tävlingsdräkt

…eller rättare sagt nytt tryck! Nu har jag mitt namn och nationalitet på dräkten. Premiär på Ironman 70.3 Jönköping i helgen! Tack Profeel för hjälpen med trycket.